Frihetskänsla

"Ååå, visst är det underbart att sätta sig bakom ratten och köra helt själv!? Det är en sådan frihetskänsla!"

Vid dessa ganska så vanliga utlåtanden av bekanta som luskat ut att jag precis har tagit körkort, brukar jag le vackert och svara med ett neutralt; "Det är ju skönt att inte bli bedömd av någon." För ännu har denna förnimmelse av frihet undvikit mig i allra högsta grad. Om nu inte frihetskänslan består av nippriga tankebanor och en mild variant av skräck, det vill säga. Ja, är denna berömda frihetskänsla präglad av en omedgörlig nervositet som tar sig synliga uttryck i stirriga blickar, vitnande knogar, samt en växande längtan efter att ögonblickligen få vända tillbaka till hemmets trygga vrå, då är det frihet jag upplever så fort tanken dyker upp på att sätta mig i bilen och köra iväg själv ;)

Frihetskänsla!?

Jag har som säkerligen framgår, ingen som helst lust att köra, utan är fullständigt tillfreds med att återigen sitta bredvid och få slappna av. Det är som om jag mentalt har stämplat det här med körkort med ett stort, lysande rött "MISSION ACCOMPLISHED", sedan klistrat igen kuvertet och placerat det på någon gammal hylla långt, långt bort i ett arkiv, för att det där ska samla damm och falla i glömska. 

Visserligen vet jag att detta förhållningssätt inte är särskilt hållbart eller smart i längden eftersom osäkerheten kring att köra växer oproportionerligt och helt i onödan. Det komplexa är att, vad gäller det resonabla och logiska beslutsfattandet, så verkar detta vara ur funktion sedan en dryg vecka tillbaka, till följd av en envis trötthet... 

Och ja, jag vet, att det bästa är att bara ge sig ut oavsett vad man känner och jag kommer förmodligen att göra det så småningom. Men just nu varken orkar jag höra denna utomordentligt kloka förmaning en gång till eller ta tag i problemet. 

=)