En jul med familjen

Imorgon är det julafton. 
Det känns inte som så, inte alls. Det är på tok för tomt här i lägenheten. Jag gläds visserligen över att slippa åka någonstans i jul och istället fira hemma med min man och hans föräldrar. Men hur goa de än är, så är de ju ändå inte som min bullriga syskonskara som ständigt retandes och tetandes skulle ha dundrat in i rummet och dragit med mig i sina skadeglada skratt och interna idiotier. Så därför drar jag mig lite vemodigt, men ändå leende och alldeles varm i hjärtat, till minnes hur en alldeles vanlig julafton brukar se ut:

Familjen Granath börjar bli rastlös. Maten har glupskt intagits, allas likheter med Tomteverkstans figurer basunerats ut och även Kalle Ankas kacklande har för en bra stund sedan tystnat. Nu befinner sig alla lite utspridda i hemmet; någon är inne på sitt rum, mamma hör man skramla med disken och någon knapprar på sin mobil nedsjunken i soffan. 

Alla väntar.

Ju mer mörkret lägrar sig utanför märker man hur skaran successivt förflyttar sig närmare den glittrande granen. Dämpad julmusik ljuder i bakgrunden liksom mumlet från samtalande röster. 

Ett abrupt: "Ska vi inte öppna julklapparna snart?", avbryter den något avdankade stämningen och bemöts av motstridiga åsikter. Mamma tycker alltid att vi kan börja, men hon överröstas snart av majoriteten som anser att klockan ännu bara är halv fem. Trots detta, börjar alla så småningom inta sina platser. Några slår sig ner i soffan, Marcus sätter sig under eller i närheten av bordet och pappa förvisas till det kalla golvet alternativt stolen närmast granen. Någon ur barnaskaran påminner mamma, som precis lämnat disken och satt sig, om att de obligatoriska Romerska bågarna fattas. Hon reser sig mödosamt och halvt klagande upp, men Jacob känner medlidande och hämtar detta, plus en massa andra beställningar som en efter en högljutt slungas ut av de övriga.

"Ja, men kan vi inte börja nu?!", utbrister Calle med uppenbar irritation över det sedvanliga väntandet och tjatet. 

"Jooooo!", samklangen är öronbedövande, varpå pappa börjar granska och oja sig över paketen som någon (jag är oftast en av de skyldiga) har placerat nästintill otillgängligt, långt bakom granen och vi skrattar lite skadeglatt. När pappa precis hunnit läsa "God Jul (x) önskar...", protesterar någon: "Men vi ska ju läsa julevangeliet först!"

Ett brus av suckar och klagan hörs till respons, men ersätts snart av käbblet över vem som ska få "äran" att läsa högt i år. Någon offrar sig slutligen, letar upp Lukasevangeliet och läser de välbekanta orden: "Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas..." 

Dessa tre-fyra minuter är en av de få lugna stunder som förekommer när hela min familj är samlad. Om man bortser från Marcus, som inte kan låta bli att reta Cornelia och få henne att skratta ljudlöst, så kan det verka som att alla lyssnar. Lyssnar ja, men tänker man ens på betydelsen i de så vanliga orden och formuleringarna som läses?

"Och herdarna vände tillbaka och prisade Gud för allt som de hade hört och sett, alldeles som det hade blivit sagt dem." 

Bibeln slås igen, lugnet är som bortblåst och pladder bryter ut tills pappa får ordet och således börjar dela ut klapparna. För att ta emot paketen antingen kliver vi över varandra eller skickar dem vidare för att sedan stapla dessa omkring oss likt murar. Jemima, som vanligtvis har flest, håller noga räkningen på sina paket och väntar otåligt på att få sitt namn uppkallat igen och så utöka sitt territorium.  

Pappa vrider och vänder på ett paket och suckar uppgivet: "Ingen etikett!". Varpå alla unisont ljungar ut en befogad anklagelse mot mamma. Samtidigt som hon reser sig bedyrar hon: "Men jag har...". Medan mamma fortsätter förklara sig för döva öron och förgäves letar efter en väl dold bokstav på paketet, jämrar sig massan; "Likadant varje år!". Mamma ger upp sökandet och beslutar sig för vem det var till - vilket man vid själva öppnandet kan upptäcka inte alls var korrekt. Då kommer hon springande och räcker över det till någon annan innan allt papper har avlägsnats...

Lite då och då dyker något oerhört fult och knöligt bylte upp och alla garvar åt Marcus misslyckade försök att slå in ett paket. "Men jag försökte... Men jag tyckte den blev fin!". Hans ton, rodnande kinder och sneda leende i kombination med glittrande ögon väcker både medkänsla och skratt hos oss alla - precis som sig bör.


Rim läses, paketen under granen blir allt färre och romerska båge-kartongen länsas. Endast prasslet från papper och snören samt glada utrop är det som hörs. Kramar utdelas, mamma blir utsjasad till köket för att göra risgrynsgröt medan det fixas i ordning i vardagsrummet och snart så är ännu en julafton över...

Jag tror det som mest bidrar till min sinnesstämning är att jag befarar att jag aldrig mer kommer att få uppleva en jul lik denna. Samtidigt så känns det spännande och roligt att få börja skapa våra egna traditioner, även om detta inte riktigt kommer att ta sig uttryck förrän lillan kommit. Men å vad jag kommer att sakna min stora, bullriga och underbara familj - ja, jag gör det ju redan nu!