"Gud gör verkligen något i Älmhult. Det är början på en väckelse...", får jag berättat för mig. När jag hör detta, upplever jag hur jag mentalt lägger armarna i kors och intar en cynisk skepticism. Jag lyssnar artigt och efter en stunds funderande kommer jag, en aning nonchalant, fram till att; "Ja, det är la säkert bra...För dem."
Motviljan att ta reda på om det verkligen är från Gud, får mig att stanna upp och tänka över mina värderingar. Brukar jag inte sjunga bedyrande texter såsom: 'Your way, always' eller 'Jag ber dig Gud, förvandla mig...'? Brukar jag inte tala om och önska att det ska ske mer helanden i Sverige och inte bara utomlands på någon flashig och häftig konferens/kampanj? Brukar jag inte drömma om att det ska bli mer synligt att Gud faktiskt existerar och vill oss gott?
Och nu när jag hör att det är just det som sker nere i den där lilla småländska hålan så reagerar jag på det här sättet. Frågan är om jag verkligen, om jag ska vara brutalt uppriktig, vill det jag sjunger och ber så korrekt om?
Eller handlar det snarare om att jag är rädd för vad det skulle kunna innebära för mitt vardagsliv här hemma? Kanske är jag rädd för att ta ansvar för det jag möjligen skulle ta del av där nere? Ja, vad skulle det innebära för mig, om det som pågår där är på riktigt och inte bara något som är fejkat av överreligiösa, halvflummiga människor? Jag tror inte att majoriteten är det, men för att beskriva själva känslan och motviljan överdriver jag lite. Om jag nu inte är rädd för dessa eventuella konsekvenser, varför är jag då så skeptisk?
Visserligen finns det något sunt i att inte köpa allt som kommer i ens väg. Bibeln uppmanar oss till att pröva och öva oss i att skilja mellan rätt och fel. Men jag upptäcker att jag varken vill pröva eller se efter själv. Jag vill helst ignorera det och låta det passera obemärkt och fortsätta mitt liv som vanligt - trots det jag sjunger och ber så korrekt om.
Min inställning och attityd kanske är snedvriden, kanske behöver justeras...
Så sant!!
SvaraRadera