Lyckorus och fascination

Nynnande i moll tittade jag mig omkring, skruvade rastlöst på mig och kastade en hastig blick på klockan som inte verkade ticka överhuvudtaget, bara för att sitta still någon sekund och sedan börja om proceduren på nytt.

En stund senare ropades mitt namn upp och vi hänvisades in i ett sparsamt upplyst rum. Efter att någon form av klet blivit smort över min mage spanade jag spänt upp mot skärmen, med ett krampaktigt tag om min mans hand. 

Och där!! 

Där såg vi det lilla huvudet och hjärtat som snabbt bultade!! Tårarna började rinna obehindrat, när jag fascinerat följde min bebis konturer och rörelser. För hon flaxade ofta med sina armar och spretade med sina pyttesmå fingrar för att sedan knyta näven igen och gjorde det på så vis svårt för barnmorskan att se det hon ville undersöka. Det var just det där att se henne röra så mycket på sig som gjorde det hela verkligt, det var inte bara en projicerad stillbild utan det jag såg hände på riktigt, i min mage... Jag hade kunnat ligga där i timmar och tittat på henne utan att tröttna...

En obeskrivlig lycka och kärlek fyllde mig, ja även stolthet över MIN lilla dotter. Helt sanslöst att kunna säga min...! Så just nu bara njuter jag, njuter av lyckoruset jag fortfarande befinner mig i och längtar något oerhört efter att få hålla den där lilla krabaten i min famn!

Efter ultraljudet kunde vi inte låta bli att köpa de här gosedjuren när vi stannade till i Haga Park för att fira litegranna. Vi fick även inspiration till å se om man kan göra en egen "mobil" - (fattar inte att det heter så, varför kan det inte finnas något mer vettigt ord??) Å det går ju, även om det inte skulle se ut riktigt så här... =)